Snapphanetiden i barn- och ungdomsböcker (del 3)

Vad är böndernas inställning till nationsfrågan?

Den tydliga tendensen i litteraturen är att synen på de olika aktörerna under snapphanetiden blir allt mer negativ, om den inte i fallet snapphanarna var negativ redan från början. Men vilket land vill de skönlitterära bönderna egentligen tillhöra? Här kan vi lämna Carit Etlars roman åt sidan eftersom hans bok utspelar sig före Roskildefreden och i södra Själland.

I Cederborgs skildring är nationsbytet väldigt okomplicerat. När Göingehövdingen utan framgång försöker rekrytera en av sina veteraner konstaterar denne lugnt att:

Men det vet jag, att salig kung Fredrik för många år sedan löst mig från den ed, jag svurit den danska kronan och mer än en gång med mitt blod bekräftat. Men sedan har jag, jämte min husbonde, fru Maren Juul till Wanås, som bättre förstår vad rätt är, svurit Carl XI trohetsed, och vid den vill jag förbliva tills jag ur den löses,

Skåningarna håller sig helt enkelt till den kung de svurit trohetsed till. I Cederborgs bok är detta den allmänna uppfattningen och det är bara de förvillade snapphanarna som inte begriper bättre. Men Cederborg nöjer sig inte med detta utan han vill även illustrera skåningarnas nya kärlek till Sverige genom ett antal romantiska förhållanden. Episoden med den skånska tösen som gifte sig med en svensk soldat som hon hatade när han rövade bort henne men sedan blev förälskad i när han sårades av snapphanarna har redan nämnts. En annan lika symbolisk kärlekshistoria är hur arvtagerskan till Vanås bryter upp förlovningen med den tidigare nämnde danske ädlingen och istället gifte sig med en svensk officer. Det var svenskens tapperhet i strid, som stod i skarp kontrast mot dansken, som väckte den skånska kvinnans kärlek. Ett liknande triangeldrama är den mellan ”Göingerosen”, en svensk officer och en skåning allierad med snapphanarna. I båda dessa triangeldramer försöker snapphanarna förhindra äktenskapet mellan skånska kvinnor och svenska officerare genom att kidnappa kvinnorna. Dessa kvinnor visar sig dock envist stå fast vid dem de älskar och blir sedan fritagna av svenskarna medan snapphanarna går sin undergång till mötes.

Ett klassiskt sätt att belysa problematiken kring svåra beslut, som till exempel vilken sida man ska stödja, är att låta företrädare för de motsatta uppfattningarna hålla varsitt tal till en menighet. Cederborg gör även detta när Göingehövdingen och en svensksinnad professor håller tal till Verumsbönderna. Professorn argumenterar då rationellt genom att tala om naturliga gränser, trohetseder och att behandlingen från svenskarnas sida blir bättre om skåningarna uppträder mer lojalt. De har inget att tjäna på att uppträda illojalt och kommer då att bara göra situationen ännu värre för sig själva. Göingehövdingens svarar på detta på ett mer känslosamt sätt genom att påminna Verumsbönderna om att deras förfäder i flera hundra år hade kämpat och dött för det danska fosterlandet och att nu byta sida och bekämpa danskarna skulle vara som att spotta deras förfäder i ansiktet. Denna gång lät Cederborg Göingehövdingen vinna duellen och professorn fick bege sig hemåt utan att ha lyckats med sitt uppdrag.

Den helhetsbild som framkommer i Cederborgs bok är dock att skåningarna tog nationsskiftet med ro och att det var snapphanarnas våldsamma härjningar som drev dem in i svenskarnas varma famn.

Även Sehlin (1959) försöker skildra hur skåningarna går från att bli dansksinnade till att bli svensksinnade. Som tidigare har nämnts lät hon trettonårige Johannes deklarera att han inte gillar svenskar men att snapphanarna är ännu värre. Mötet med en svensk soldat, som han hjälper, får honom dock att själv bli intresserad av soldatyrket. Fast det spelar inte så stor roll om han ska tjäna den danske eller svenske kungen så länge denne bekämpar snapphanar. I slutet av boken (sidorna 200-201) diskuteras också nationsfrågan. Det de kommer fram till är att det är rätt bra att inte vara gränsland och därmed slippa krig men att det inte borde vara några krig överhuvudtaget och att danskar och svenskar borde vara vänner. Johannes går då längre och uttalar tanken att man inte borde slitas åt två håll utan istället ha en kung. Sehlin avslutar därmed boken med ett rätt tydligt pacifistiskt och skandinavistiskt budskap.

Lennart Rydsjö (1963) verkar dock rätt ointresserad av nationsfrågan utan har snarare ett klassperspektiv där konflikten mellan de bofasta bönderna de lägre samhällsskikten ges mycket utrymme. När han tangerar nationsfrågan blir det också aningen förvirrat. Huvudpersonen heter Bengt Eskilsson och är skåning från Örkened. Friskyttarna har dock namn som Eskild Nielsen och Aage Monsen. Vilket får läsaren att undra ifall de är danskar och inte skåningar. Namnen är dock hämtade från historieböckerna och dessa personer var skåningar som före kriget var bosatta i Danmark. Danskarna och friskyttar omnämns emellertid som två separata grupper trots att friskyttarna rimligen borde betrakta sig själva som danskar. När Bengt Eskilsson möter en dansk officer får han frågan: ”varför hjälper du oss danskar?”. Man kan tycka att en dansk officer under skånska kriget skulle betrakta en skåning som dansk och därmed formulerat frågan på ett annat sätt. Ska man våga sig på en tolkning av hur Rydsjö kan ha resonerat kring nationsfrågan så är det att skåningar varken var svenskar eller danskar utan något mittemellan och att nationsfrågan i vilket fall som helst inte var viktig. Namnskicket kunde han dock ha löst på ett bättre sätt. Han kunde ha varit konsekvent med svensk stavning eller som till exempel Gunilla Kihlgren ha valt genuina skånska blandformer mellan svenska och danska.

När det gäller de senare författarna så torde det av föregående avsnitt ha framgått att deras skåningar aldrig blir svenskar. Den intressanta frågan här är snarare hur pass danska de är.

Max Lundgren och Bo Skölds snapphanepojke (1972) valde att ansluta sig till snapphanarna. Men beslutet var inte motiverat av dansk patriotism utan av frihetslängtan. Det var snapphanarnas livsstil som lockade honom och när han fattar beslutet håller han på sidan 11 ett längre tal där frasen ”jag är fri” återkommer flera gånger.

Gunilla Kihlgren (1984) gör det väldigt tydligt att nationsfrågan inte spelade någon roll: ”Den svenske kungen eller den danske, det kan vara detsamma. Bara det inte är krig.” Det är Sveriges dåliga behandling av skåningarna som får dessa att ta till vapen och inget annat.

Torsten Bengtsson (2007) är å andra sidan väldigt tydlig med att skåningarna vill vara danskar och utgör därmed den ende författaren vars skåningar i högre grad är dansksinnade än svenskfientliga. Låt vara att danskarna själva inte skildras så positivt av honom.

Uniformer och historisk korrekthet

Något som är påtagligt i alla böcker är att varje gång färgen på de svenska soldaternas rockar omnämns är den alltid blå. Det är inte felaktigt men något missvisande eftersom den blå enhetsuniformen inte infördes i den svenska armén förrän 1687. Dessförinnan hade varje regemente sin egen uniform och rockarna kunde ha alla möjliga färgkombinationer. Blått var inte heller den vanligaste färgen. Felaktigt blir det dock när författarna börjar lägga till ytterligare detaljer såsom uppvikta rockskört med gult foder och trekantiga hattar. Dessa detaljer (Torsten Bengtsson har fått med båda) avslöjar att författarna har fått för sig att de svenska soldaterna under det skånska kriget såg ut som Karl XII:s karoliner.

Dessa misstag kanske inte uppfattas som en större brist och det finns allvarligare saker att hänga upp sig på när det gäller frågan om historisk korrekthet. Men uniformer är en detalj som är väldigt lätt att kontrollera och om de har missat något så enkelt kan man fråga sig vad mer har de missat. Jag tycker mig ha stött på en hel del tveksamheter även i andra områden och mitt intryck avviker därmed från Ying Toijer-Nilsson. Hon har i sin bok om historiska ungdomsromaner ett kapitel om ”författarna och deras källor” där hon lyfter fram deras insatser som forskare och beskriver hur mycket research som ligger bakom deras historieromaner.

När det gäller snapphaneböckerna är det bara Cederborg som framstår som en person som har gjort grundliga efterforskningar. Detta beroende på den stora mängd detaljer han har med i sin bok och som gör att den ibland tappar karaktären av skönlitteratur och går över till facklitteratur. Det förhindrar dock inte som synes att han gör flera fel. Kihlgren, Rydsjö och Sehlin i nämnd ordning visar också tecken på att ha läst in sig på ämnet innan de skrev sina böcker. Lundgren och Bengtsson har däremot inga som helst tecken på detta. Men så är deras böcker också lättläseböcker riktade till en yngre publik. Fast med undantag för Kihlgren har de sentida författarna rätt lite faktauppgifter som man kan kontrollera och när de då ändå kommer med felaktiga uniformsuppgifter blir felprocenten hög. Och som tidigare nämnt går det att ifrågasätta hur Kihlgren har hanterat sin stora mängd fakta.

Avslutande diskussion 

Det är tydligt att det har skett stora förändringar i snapphaneskildringarna sedan Etlars och Cederborgs dagar. Historieromantiken där heroism och patriotism stod i fokus har fått ge vika för betydligt dystrare skildringar. I de senare skildringarna finns det varken patrioter eller hjältar och krigsskildringarna är enbart eländesskildringar. Pacifism lyfts fram som ett ideal istället för patriotism och istället för att beundra hjältedåd förväntas läsaren bli upprörd över de orättvisor som skåningarna utsattes för.

I varje aspekt som undersökts går det att placera böckerna i en skala som följer kronologin. Cederborgs skildring är väldigt svenskpatriotisk. I Kihlgrens roman har huvudpersonerna inte tagit ställning till vilken nation de vill tillhöra men de lutar mot Sverige. I Rydsjös bok är nationalitetsfrågan helt osynlig. I Lundgrens bok har nationalitetsfrågan inte heller getts någon vikt, men skildringen har definitivt svängt till att bli allt mindre svenskpatriotisk och detta fortsätter hos Kihlgren för att sedan utmynna i dansk patriotism hos Bengtsson.

Synen på snapphanarna, som när jag började undersökningen trodde skulle bli den som spretade mest, visade sig däremot vara förhållandevis samstämmig. Från det nästan fullständiga fördömandet av snapphanarna hos Cederborg går det dock även här se en kronologiskt ordnad skala där allt större förståelse för snapphanarnas situation demonstreras. Också denna gång utmynnar det slutligen i Bengtssons bok som är raka motsatsen till Cederborgs.

Synen på svenskarna går även den kronologiskt från att vara positiv till att bli neutral och sedan negativ och därefter ännu mer negativ. Synen på danskarna förändras dock inte så mycket eftersom de inte syns så mycket.

Helhetsbilden av detta är alltså att snapphanelitteraturen har gått från en extrem till en annan extrem. Istället för att blunda för forna tiders övergrepp mot skåningar frossar man nu i dem. Man kan undra vad författarna hoppas vilja uppnå genom att bara skildra den mörka sidan av historien. Det enkla svaret är då att snapphaneskildringar följer den trend som gäller för historiska ungdomsromaner i största allmänhet. Patriotisk hjältedyrkan ersätts med pacifistisk indignationslitteratur. Toijer-Nilsson har också iakttagit en liknande förändring i hur svenska kungar skildras: ”de hjältekungar, som tidigare glorifierats i patriotisk hänförelse, är numera föremål för en så kraftig omvärdering, att det nu kan kallas för nedvärdering”. I Snapphanelitteraturen är det dock inte kungarna utan de svenska soldaterna som är måltavlan för denna nedvärdering och i likhet med hur kungarnas behandlas lyfts bara dåliga saker fram på ett överdrivet sätt.

Men det går även att tolka utvecklingen på ett annat sätt. Alla författare är skåningar som tycks vara nöjda med att numera tillhöra Sverige. Det skånska kriget och snapphanarna försätter dem därmed i en problematisk sits då deras förfäder uppenbarligen ville tillhöra Danmark. Cederborg löser detta problem genom att erbjuda en väldigt tillrättalagt skildring där skåningarna i själva verket var svenska patrioter separerade från snapphanarna som var kriminella avvikare. De sentida författarna tycks däremot lösa problemet genom att ge de brutala svenska soldaterna skulden för att skåningarna blev snapphanar. Hade Skåne bara behandlats på ett korrekt sätt skulle den svenska armén ha sluppit mycket av de bekymmer de hade under kriget. Även detta får dock betraktas som en något tillrättalagd historietolkning och det kan förklara författarnas behov av att överdriva den svenska brutaliteten.

Sammanfattning

I den här uppsatsen har böcker om snapphanar från åtta olika författare under perioden 1853-2007 undersökts för att se hur Skånes nationskifte och de olika aktörerna i denna process skildras. När dansken Carit Etlar och svensken Carl August Cederborg skrev om snapphanar på 1800-talet kännetecknades deras äventyrsfyllda böcker av patriotism och ädelmodiga hjältar. Under 1900-talet har dock snapphanelitteraturen steg för steg avlägsnat sig allt längre från denna typ av skildringar. Hjältarna har försvunnit och krigets elände har kommit i fokus. Skåningarna skildras alltmer som offer för såväl snapphanars, svenskars och danskars brutalitet. När det gäller synen på snapphanarna är detta egentligen ingen förändring om man begränsar sig till svenska författare (vilka alltid är skåningar). Enda undantaget är Göingehövdingen Sven Poulsen som är en ständigt återkommande figur i litteraturen och som alltid skildras som en god och rättrådig snapphane. Svenskarna skildrades däremot positivt av både danska och svenska författare på 1800-talet för att under 1900-talet tecknas i alltmer nattsvarta färger (även om uniformen alltid är blå och påminner mer om Karl XII:s karoliner än skånska krigets soldater). Snapphanarna å andra sidan framställs numera oftare på ett mer nyanserat sätt, även om synen på dem fortfarande är huvudsakligen negativ. Danskarnas deltagande i svenska snapphaneskildringar har under hela perioden varit starkt begränsat men de har i böckerna beskrivits på samma sätt som svenskarna. Skåningarnas inställning till nationsfrågan skildras inte som orubblig utan vanligen som rätt ljummen. Men den påverkas av hur de behandlas av svenskarna och blir därmed starkt svenskfientlig i de senare böckerna.

This entry was posted in Litteratur. Bookmark the permalink.

One Response to Snapphanetiden i barn- och ungdomsböcker (del 3)

  1. Bengt Nilsson says:

    I Fernebrings & Robertsons Cederborgbiografi relateras dennes egna uppgifter om sina källor. Förutom sådant som Anreps ättartavlor, Cronholms “Skånes historia” och Barfods “Märkvärdigheter” använde Cederborg bl.a. Fabricius, som gav ut de två första delarna av “Skaanes overgang” 1906. Sedan byggde han också på muntliga uppgifter från fadern (född 1805), dennes morbror Per Persson (född 1784) och Zacharias Collin (1833-1866), som upptecknat sägner från Göinge.

Comments are closed.