Det stora kosackupproret 1648

Polsk-litauiska samväldet 1658. Det bruna området i söder representerar en föreslagen tredje del av samväldet som inte förverkligades och som egentligen tillhörde den polska riksdelen.

Under första halvan av 1600-talet var dagens Ukraina uppdelat mellan fyra stater. Den sydvästra kuststräckan från Donau och Dnepr som styrdes direkt av det Osmanska riket och resten av södra Ukraina som utgjorde dess vasallstat Krim-khanatet. Den östra delen, Donbass och området där Charkiv nu ligger, var en del av Ryssland. Men det allra mesta av dagens Ukraina var en del av Polsk-litauiska samväldet och det var där som ett uppror utbröt 1648 som nästan blev samväldets undergång och så när resulterade i ett självständigt Ukraina.

När unionen mellan Polen och Litauen bildades 1569 så överfördes den litauiska delen av Ukraina till den polska riksdelen. Detta var den kompensation Polen begärde för att gå med på unionen och därmed garantera militärt stöd mot ryssarnas ständiga försök att återförena det gamla Kievrus. Sedan tidigare hade Polen kontrollerat västra Ukraina med staden Lviv/Lwow/Lemberg (Rödryssland).

På grund av Krimtatarernas ständiga härjningar var Ukraina glesbefolkat. Krimtataterna liknades vid vampyrer som livnärde sig av blod, närmare bestämt människor som de rövade bort och sålde som slavar. Att det ändå fanns folk som vågade bosätta sig där berodde på att vissa värderade frihet mer än trygghet. För att slippa livegenskapen i övriga delar av Polen-Litauen (och Ryssland) flydde bönder till de bördiga jordarna i Ukraina och blev “kosacker” (ordet har turkiskt ursprung och betyder “fria män”). För att skydda sig mot tatarerna var de dock tvungna att bilda starkt militariserade samhällen. Dessa blev sedan så framgångsrika att de själva började genomföra plundringståg i det Osmanska riket.

För polackerna var kosackernas plundringståg ett problem eftersom de riskerade att provocera fram krig mot det Osmanska riket (vilket också skedde 1620-1621). De bördiga jordarna var också attraktiva för den polska adeln som ville göra bönderna livegna. Och som goda katoliker ville de även konvertera de ortodoxa invånarna i Ukraina. Allt detta ledde till att polackerna sakta men säkert flyttade fram sina positioner och stärkte kontrollen över de bångstyriga kosackerna. Men detta irriterade kosackerna som upprepade gånger gjorde uppror mot centralmakten. Polackerna slog dock ned alla upproren fram till 1648 då det polsk-litauiska samväldet kastades ned i en existentiell kris. Mannen som orsakade detta hette Bohdan Chmelnytskyj.

Bohdan Chmelnytskyj (ca 1595-1657)

Chmelnytskyj tillhörde lågadeln och hade som kosackledare varit lojal till den polske kungen under det tidigare kosackupproret 1638. Men han blev alltmer besviken på det polska styret. När en polsk magnat (medlem av högadeln) ärvde sin faders gods 1646 valde han att rita om kartan och hävda att Chmelnytskyjs gods tillhörde honom. Chemelnytskyj klagade hos kungen och fick rätt, men den svaga kungamakten i Polen gjorde att magnaten ignorerade den kungliga domen. Istället började han med våldsamma metoder trakassera Chemelnytskyj och lyckades till slut fördriva honom från godset. En andra audiens hos kungen ledde inte till något resultat eftersom magnaten var alldeles för mäktig. I detta läge ansåg Bohdan Chmelnytskyj att han inte hade något annat val än att i januari 1648 göra uppror mot den stat som vägrade att hjälpa honom.

Trots att anledningen till upproret var en rent privat angelägenhet fann han stort stöd bland de andra kosackerna som såg hela affären som ett symptom på ett större problem som berörde alla kosacker, nämligen den polska adelns maktfullkomlighet och ständigt växande anspråk. Dessutom var de irriterade över att ett planerat krig mot det Osmanska riket hade ställts in av kungen och att kosackerna därmed hade gått miste om lönsam plundring.

Polackerna var till en början inte så oroliga eftersom de hade kväst kosackuppror många gånger förut. Bohdan Chmelnytskyj hade dock lärt sig av kosackernas tidigare uppror och insett att för att lyckas behövde kosackerna tillgång till bättre kavalleri eftersom det polska kavalleriet var överlägset kosackerna vars styrka låg i fotfolket. Lösningen på problemet var att sluta en allians med kosackernas ärkefiende krimtatarerna. Men för att få till stånd en allians var han tvungen att tillåta dem att röva bort kristna som slavar, till en början polacker men senare tilldelade han dem även trakter i Ukraina där det var fritt fram för tatarerna att röva människor.

Den oheliga och cyniska alliansen med krimtatarerna var emellertid framgångsrik. De polska styrkorna besegrades flera gånger och Chmelnytskyj anspråk ökade i takt med framgångarna. Istället för att nöja sig med att få sitt gods tillbaka gjorde han sig nu till en förkämpe för den ortodoxa befolkningens rättigheter och han började kalla sig för furste av Rus. Den katolska kyrkans framväxt skulle stoppas och judar skulle helt förbjudas att bosätta sig i Ukraina där Chmelnytskyj skapade en egen statsförvaltning. Hans segrar väckte stor entusiasm bland den ukrainska befolkningen, vilket dessvärre ledde till mycket omfattande massakrer på polacker och judar. Vid inget tidigare tillfälle i världshistorien hade judarna utsatts för värre pogromer än under Chmelnytskyjs uppror.

Framgångarna skulle emellertid inte hålla i sig. Hans krimtatariska bundsförvanter var inte trofasta. De såg inget intresse i att kosackerna skulle vinna en avgörande seger utan föredrog ett så långvarigt krig som möjligt som skulle försvaga Polen och kosackerna. När tatarerna drog tillbaka sitt stöd kunde polackerna gå till motoffensiv och vinna segrar så att kriget böljade fram och tillbaka.

Chmelnytskyj skulle även demonstrera stor grymhet under dessa strider. Efter slaget vid Batoh i juni 1652 ville Chmelnytskyj utkräva hämnd för ett förkrossande nederlag året innan (30 000 döda). De polska krigsfångar som tatarerna hade tagit tillfånga och tänkt sälja som slavar köptes av Chmelnytskyj för 50 000 daler och blev under de följande dagarna avrättade med sådana sadistiska metoder att till och med tatarerna chockades. Mellan 3 000 och 8 000 polska krigsfångar ska ha blivit massakrerade.

Efterhand skulle tatarerna visa sig vara så opålitliga att Bohdan Chmelnytskyj behövde se sig om efter andra bundsförvanter. Han prövade först Osmanska riket men valde sedan Ryssland. Genom att erkänna den ryske tsarens överhöghet i fördraget i Perejaslav 1654 fick han dennes stöd i kriget mot Polen. Innebörden av detta avtal har blivit omdebatterat av ukrainska och ryska historiker men Chmelnytskyj hade troligen inte tänkt sig att “Lillryssland” skulle förenas med “Storryssland” i en sammanhållen nationalstat utan hade snarare tänkt sig en liknande ställning som Krimtatererna och Transsylvanien hade till det Osmanska riket. Men till skillnad från det Polsk-litauiska samväldet var maktdelning ett främmande koncept i envåldsstaten Ryssland och under de kommande åren skulle Chmelnytskyj reta sig flera gånger på den ryska tsaren som förhandlade med Polen utan att ta några hänsyn till kosackernas intressen. Han ska rent av ha klagat till tsaren över att svenskarna hade större heder och var mer pålitliga än ryssarna. Vilket säger en hel del med tanke på att Karl X Gustavs krig mot Polen 1655-57 inte är vår stoltaste stund.

Det polsk-litauiska väldet när situationen var som allra mörkast. Endast det gula området i söder kontrollerades av polackerna. Resten lydde under Sverige eller Ryssland.

Det ryska inträdet i kriget förändrade helt karaktären på konflikten. Ryssarna invaderade Belarus och orsakade sådana problem för Polen att Karl X Gustav inte kunde motstå frestelsen att också attackera Polen 1655. Detta trots att det svensk-polska vapenstilleståndet inte skulle gå ut förrän 1662. När Polen var på väg ut att gå under som självständig stat valde tatarerna att byta sida och nu attackera Chmelnytskyjs kosacker som härjades svårt.

Bohdan Chmelnytskyj dog 1657 och den kosackstat som han grundade blev några år senare splittrad i två delar. En som erkände rysk överhöghet och en som erkände polsk överhöghet. Dessa två delar krigade mot varandra och som ytterligare en komplikation deltog även turkar och tatarer i striderna vilket förde med sig att kosackerna inte längre kunde föra sin egen talan i den större konflikten, Vapenstilleståndet i Andrusovo som avslutade kriget mellan Polen och Ryssland 1667 slöts utan deras medverkan. Resultatet blev ingen självständig ukrainsk stat utan ett Ukraina som delades i mitten mellan Polen och Ryssland.

Bohdan Chmelnytskyj själv har gått till historien som en hjälte i både ukrainsk och rysk historieskrivning. Genom att göra olika tolkningar av hans politiska mål kan nationalister från båda länderna göra anspråk på honom. Även Sovjetunionen gillade honom eftersom kommunisterna tolkade hans attacker mot polacker och judar som de fattiga ukrainska böndernas klasskamp mot polsk adel och judiska skatteindrivare. Polacker och judar har förstås en mycket mer negativ syn på honom.

This entry was posted in Allmän historia. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.