Den ryska “fredsmäklaren”

Elisabeth av Ryssland (1709-1762)

1748 var året då det österrikiska tronföljdskriget avslutades. Ett krig som hade pågått ända sedan Preussens invasion av Schlesien i december 1740 och som hade smält samman med det spansk-engelska kolonialkriget som började i oktober 1739. Kriget hade böljat fram och tillbaka och alla deltagande nationer hade sett åtskilliga dramatiska vändningar från hopp till förtvivlan och vice versa. De sista åren hade dock kriget stabiliserats på så sätt att den franska armén, under Moritz av Sachsens ledning, hade förvandlats till en ostoppbar segermaskin som metodiskt hade ockuperat hela Österrikiska Nederländerna (förutom Luxemburg) och nu var på väg att göra samma sak med den Nederländska republiken. Storbritannien hade å andra sidan också hittat en framgångsrik strategi. Genom att använda sin överlägsna flotta till att blockera fiendens kvarvarande flottstyrkor i sina hamnar hade de uppnått totalt sjöherravälde och var nu i en position att erövra kolonier som inte längre kunde få förstärkningar från sina hemländer. För Frankrikes och Storbritanniens viktigaste bundsförvanter, Spanien respektive Österrike, hade kriget visserligen gått sämre (i synnerhet för Österrike), men dessa länder kompenserade sin militära svaghet med obstinat envishet (i synnerhet Maria Theresia) och de var mycket ovilliga att rucka på sina krigsmål.

Det som skulle bryta dödläget var att Ryssland gjorde sig redo att träda in i kriget. Ryssarna var allierade med Österrike men hade av en rad olika anledningar hållit sig utanför det österrikiska tronföljdskriget. För nästan samtidigt som den tyskromerska kejsaren Karl VI dog 1740 så dog även den ryska kejsarinnan Anna Ivanovna. Hon hade utsett hennes systers barnbarn Ivan VI som sin efterträdare, men eftersom han bara var två månader gammal så inledde dödsfallet en period av inre oroligheter som gjorde Ryssland ovilligt att delta i utrikes äventyr. Det fanns nämligen inte mindre än tre fraktioner som kämpade om makten. Först var det hertigen av Kurland som hade varit den egentlige styresmannen under Annas regeringstid och som var tänkt att fortsätta med det under Ivan VI:s minderårighet. Han var emellertid mycket impopulär och störtades redan efter ett par veckor av Ivan VI:s mor Anna Leopoldovna (som Anna Ivanovna hade ansett som olämplig att efterträda henne). Anna Leopoldovna skulle i sin tur störtas ett år senare i en statskupp av sin mors kusin Elisabeth (Peter den stores dotter).

Trots att Elisabeth ansågs vara fransksinnad och att hennes statskupp hade stötts av fransmännen så hade hennes rådgivare ingen tanke på att avsluta den österrikiska alliansen utan de var inställda på att komma till Maria Theresias räddning. Men sedan ett halvår tillbaka befann sig Ryssland i ett krig mot Sverige och det var först när detta hade avslutats sommaren 1743 som Ryssland kunde tänka sig att träda in i det österrikiska tronföljdskriget på Österrikes sida. Fast vid det laget hade Elisabeth retat upp sig på den österrikiske ambassadören Antionotto Botta som hon misstänkte för att vara inblandad i kupplaner mot henne. Botta hann visserligen lämna landet, men Elisabeth krävde att Maria Theresia skulle bestraffa honom, vilket Maria Theresia envist vägrade att göra. Detta innebar att Elisabeth förlorade allt intresse för att hjälpa Österrike under det pågående kriget.

Som åskådare till det österrikiska tronföljdskriget kom Elisabeth dock av moraliska skäl att bli allt mer fientligt inställd till den machiavelliske kung Fredrik av Preussen. Och eftersom den snabbt växande och slagkraftiga preussiska armén även var ett potentiellt hot mot Ryssland lade hon den gamla oförrätten åt sidan och närmade sig Österrike. Hennes erbjudande till Österrike var en allians i utbyte mot att de omedelbart attackerade Preussen. Kursändringen skedde dock först i januari 1746, bara en månad efter att Preussen hade slutit sin andra separatfred med Österrike. Maria Theresia måste ha ångrat djupt att hon slöt fred med Preussen, men till skillnad från Fredrik den store var hon inte beredd att så lättvindigt bryta ingångna fredsavtal. Det ryska erbjudandet avböjdes och efter månader av förhandlingar slöt Österrike och Ryssland en defensivallians i juni 1746 som inte omfattade det pågående kriget mot Frankrike. Denna allians skulle inte avsluta det österrikiska tronföljdskriget, men gjorde nytta genom att undanröja risken för att Fredrik den store återigen skulle hugga Maria Theresia i ryggen.

Den rysk-österrikiska defensivalliansen var emellertid bara början. Ryssland skulle fortsätta att röra sig allt närmare det anti-franska lägret. Elisabeth ansåg visserligen inte att det låg i Rysslands intresse att besegra Frankrike, men i desperation över motgångarna i Nederländerna började britterna uppvakta henne med stora summor pengar och detta var tydligen något som Ryssland hade nytta av. De utdragna förhandlingarna resulterade nämligen i november 1747 i ett avtal om 30 000 ryska hjälptrupper vid Rhen i utbyte mot 300 000 pund om året. Så fort avtalet ratificerades och överlämnades till S:t Petersburg (vilket skedde den 8 februari 1748) började den ryska hjälpkåren sin långsamma marsch mot Nederländerna.

För ett krigstrött Frankrike var detta mycket ovälkomna nyheter och det blev nu mer villigt att kompromissa för att få till stånd en fred innan ryssarna anländer. Den franska offensiven mot Nederländerna fortsatte emellertid och även britterna var villiga att få till stånd en fred då de inte var övertygade om att de ryska trupperna var tillräckliga för att vända krigslyckan.

Fredsförhandlingarna ägde rum i Aachen, inom hörhåll för de franska kanonerna som samtidigt belägrade Maastricht. Fransmännen bantade sina krav på don Felipes furstendöme till att enbart omfatta sin moders hemland Parma. Britterna å sin sida gav tillbaka Louisbourg till Frankrike. Maria Theresia var upprörd över att britterna skänkte bort ett av hennes territorier och lika upprörd var kungen av Sardinien som hade erhållit en del av Parma (hertigdömet Piacenza) som betalning för sin allians med britter och österrikare. Spanjorerna gillade inte att de skulle lämna tillbaka hertigdömet Savojen som de hade ockuperat och bara få Parma i utbyte trots de franska framgångarna i Nederländerna. Men dessa besvikna bundsförvanter var tvungna att gilla läget, för det var britterna och fransmännen som bar kostnaden för kriget.  Preliminärfreden slöts i april 1748 och den slutgiltiga freden undertecknades av Frankrike, Storbritannien och Nederländerna i oktober (de övriga länderna följde efter under vintern).

Det österrikiska tronföljdskriget hade efter många skiftande vindar slutat oavgjort. Preussen som hade slutit separatfred var dock en klar segrare och Österrike som hade förlorat territorium till inte bara Preussen utan även don Felipe var en klar förlorare. I praktiken var freden i Aachen bara ett vapenstillestånd.  Grundläggande konflikter var fortfarande olösta och åtta år senare var Preussen återigen i krig mot Österrike, och Storbritannien i krig mot Frankrike, på grund av samma motsättningar som i det österrikiska tronföljdskriget.

Men med detta sätter jag punkt för sommarens serie inlägg. Jag tänker inte fortsätta med sjuårskriget eftersom det kriget är så pass välkänt och serien har redan blivit mycket mer omfattande än vad jag hade tänkt från början.

This entry was posted in Allmän historia. Bookmark the permalink.