Stormaktskriget utan ände 1739-1747

Det tyska inbördeskriget avslutades juldagen 1745 med freden i Dresden, men det europeiska stormaktskriget skulle pågå i ytterligare tre år. Medan det tyska inbördeskriget hade kretsat runt Österrike som försökte försvara sin territoriella integritet mot rovlystna grannar, var stormaktskriget framförallt en global kamp mellan Frankrike och Storbritannien. Till skillnad från deltagarna i det tyska inbördeskriget var dock Frankrikes och Storbritanniens krigsmål otydliga under den andra halvan av kriget. Den huvudsakliga drivkraften var snarare att rädda ansiktet genom att uppnå något som kan kallas för seger och därmed rättfärdiga de höga kostnaderna. Ingen av dem var emellertid förmögen att vinna en klar seger eftersom britterna dominerade till sjöss och fransmännen till lands.

Egentligen började stormaktskriget, och i förlängningen hela det österrikiska tronföljdskriget, som ett perifert spanskt-engelskt kolonialkrig år 1739. Långt senare har detta kolonialkrig fått det färgstarka namnet “War of Jenkin’s Ear” i engelskspråkig litteratur. Spanjorerna hade länge klagat över att britterna ägnade sig åt smuggling i de spanska kolonierna och dess kustbevakning hade tagit till hårdhänta metoder för att stoppa detta. Britterna å sin sida hävdade att oskyldiga sjömän råkade ut för spansk brutalitet. En av de drabbade var kapten Jenkins som 1731 fick sitt öra avhugget och sedan visade upp det avhuggna örat inför det brittiska parlamentet. Den brittiska opinionen blev allt mer krigslysten även om den brittiske primärministern Robert Walpole in i det längsta försökte föra en fredspolitik. Till slut fick krigsvännerna igenom sin vilja och kriget inleddes i oktober 1739. Eftersom Spanien hade en defensivallians med Frankrike innebar den brittiska krigsförklaringen även en hög sannolikhet för att detta land skulle dras in i det spansk-engelska kriget.

Britterna hade en flotta som var större än de två näst största flottorna tillsammans så de var fulla av optimism inför ett kolonialkrig. Planen var helt enkelt att utnyttja sitt maritima överläge åt att erövra de spanska kolonierna en efter en. Trots en inledande framgång (Porto Bello) skulle det dock visa sig allt annat än enkelt att översätta flottans överlägsenhet till territoriella erövringar. Den sammanlagda styrkan på de brittiska, spanska och franska eskadrarna som opererade i Västindien under detta krig satte ett nytt rekord och det resulterade i stora logistiska problem för framförallt britterna. Det fanns helt enkelt inte en utbyggd infrastruktur för att försörja sådana koncentrationer av skepp och manskap i ett ogästvänligt klimat. Epidemier och umbäranden kom därför att krossa Storbritanniens imperialistiska drömmar. Det mest smärtsamma bakslaget var attacken mot Cartagena våren 1741 där en brittisk invasionsstyrka på 30 000 man förlorade hälften av manskapet, främst på grund av sjukdomar.

Vid det laget hade dock både Spanien och Storbritannien (samt Frankrike) blivit mer intresserade av vad som hände i Tyskland. Spanien såg det som en chans att skaffa ett nytt italienskt kungadöme åt en av sina prinsar och skeppade över en armé vintern 1741-42. Frankrike försökte dock hålla tillbaka de stridslystna spanjorerna och tillät till en början inte transporter över sitt territorium. När sedan den brittiska flottan förstärkte sin närvaro i Medelhavet förhindrades förstärkningar till den spanska armén i Italien som hade svårt att uträtta något mot Österrikes och Sardiniens förenade styrkor. Det var först när Frankrike började visa större intresse för den italienska fronten som det började hända saker. I slaget vid Bassignano (september 1745) vann den fransk-spanska armén en stor seger och fördrev österrikarna från Lombardiet. Preussens separatfred med Österrike några månader senare gjorde det dock möjligt för Maria Theresia att 1746 skicka förstärkningar till Italien och driva tillbaka den fransk-spanska armén till Frankrike.

Maria Theresia hade velat fullfölja triumfen i Italien 1746 genom att återerövra Bägge Sicilierna. Men britterna betraktade Frankrike som huvudfiende och begärde en invasion av Provence vintern 1746-47. Maria Theresia hade inget val än att lyda eftersom det var brittiska subsidier som under hela kriget hade hållit det skuldsatta Österrike flytande. Det var även brittiska påtryckningar som hade tvingat henne att avträda land till Sardinien i utbyte mot detta lands stöd, samt två gånger sluta separatfred med Preussen som fick behålla Schlesien. För Storbritannien var kampen mot Frankrike helt överordnad Österrikes territoriella integritet och detta orsakade mycket bitterhet hos Österrike. Britterna å sin sida klagade över att de fick alldeles för lite valuta för de pengar som de skyfflade in i den österrikiska statskassan. Invasionen av Provence blev ett fiasko.

Frankrikes motgångar i Tyskland 1742-43 hade som jag nämnde i förra veckans inlägg inneburit ett skifte av krigsansträngningen mot mer närbelägna krigsskådeplatser. I Italien hade denna strategi inte gett utdelning, men i den viktigaste krigsskådeplatsen i Österrikiska Nederländerna hade framgångarna varit enorma. Åren 1744-1747 hade den franska armén successivt erövrat alla fästningar i denna region så att endast Luxemburg återstod. Mannen som hade gjort detta möjligt var Moritz av Sachsen som tillsammans med Fredrik den store var detta krigs mest hyllade fältherre. Vid sidan av alla intagna fästningar så vann han även en lysande seger mot brittiskledda pragmatiska armén i Fontenoy 1745.

Moritz av Sachsen (1696-1750)

Men framgångarna berodde inte enbart på Moritz av Sachsens fältherrekonst. Sedan 1743 hade Nederländerna bidragit med hjälptrupper till den pragmatiska armén och trots att de formellt inte var i krig skulle de bidra med lika många trupper som Storbritannien. Det österrikiska inslaget var litet då Maria Theresia kallt räknade med britter och holländare var mer motiverade att försvara Österrikiska Nederländerna mot Frankrike än hon själv. Den en gång så respektingivande holländska armén hade dock under den två decennier långa fredsperioden förfallit på ett sätt som påminde om Sveriges armé. Under sina fälttåg i Österrikiska Nederländerna hade Moritz av Sachsen gång på gång sett hur bedrövligt de holländska regementena presterade och insett att de var den svaga länken i den pragmatiska armén. Han hade länge begärt att få invadera Nederländerna och 1747 fick han det efterlängtade tillståndet. Holländarna vek ned sig på ett sätt som påminde om det ödesdigra året 1672. Den “ointagliga” fästningen Bergen-op-Zoom (som försvarades av 86-årige svensken Isaac Cronström) föll i september till en fransk styrka ledd av dansken Woldemar Løwendahl medan Moritz av Sachsen (vars mor var tysk-svenska Aurora Königsmarck) uppehöll den pragmatiska armén vid Maastricht. Även Maastricht var en “ointaglig” holländsk fästning som Moritz av Sachsen krönte sin karriär med att erövra året efter.

Medan Moritz av Sachen körde över den pragmatiska armén i Nederländerna hade Storbritanniens kung besegrat ett jakobitiskt uppror i Skottland 1744-45 som hade gjort att britterna tillfälligt drog tillbaka trupper till hemlandet. Den brittiska flottan hade också varit segerrik och i praktiken utestängt Frankrike från världshaven. När det gäller koloniala erövringar hade framgångarna inte varit lika överlägsna men de hade likväl erövrat den viktiga fästningen Louisbourg i Kanada.

Efter alla dessa år av krig var fredsviljan påtaglig i Europas huvudstäder. Men de spretiga resultaten i de olika krigsskådeplatserna gjorde att ingen ville erkänna sig som förlorare. Maria Theresia hade visserligen förlorat kontrollen över Österrikiska Nederländerna, men hon hade redan tvingats ge upp territorium till Preussen och Sardinien och ville hellre fortsätta kriget än att avträda än mer territorium. Storbritannien hade å sin sida inte förlorat kontrollen över något territorium och var därför inte villigt att lämna tillbaka Louisbourg till fransmännen i utbyte mot Österrikiska Nederländerna. Spanien ockuperade Savoyen (den del av kungariket Sardinien som låg på den franska sidan av alperna) och hade ingen tanke på att ge upp drömmen om ett eget furstendöme åt don Felipe. Och Frankrike kände sig minst av alla som en förlorare. Trots krigsledan var det därför mycket svårt att sluta fred. Det som till slut skulle lösa knutarna var att en helt ny aktör trädde in i kriget.

This entry was posted in Allmän historia. Bookmark the permalink.