Jag kom, jag såg, jag spydde

Efter en veckas vistelse i England befinner jag mig nu återigen på min kära ö i Stockholms skärgård och återhämtar mig efter strapatserna. Anledningen till att jag åkte till England är att min bror har en svåger som bor i Stratford upon Avon (Shakespeare-staden) och tog med sina barn och en svägerskas barn dit för en familjesemester. Men i likhet med mig är han intresserad av att besöka historiska muséer som varken småbarnen eller de andra vuxna är intresserade av. Därför tog han med mig på resan så att han hade någon som var villig att besöka Imperial War Museum tillsammans med honom.

Själv var jag intresserad av att åka till England på grund av ett mycket simplare skäl. I en tidigare bloggpost har jag berättat om Den svåråtkomliga färgen Humbrol 149 som jag köpte för länge sedan och i fjol använde till att måla en bataljon ur Preobrazjenska gardet och en rysk skvadron. Av någon outgrundlig anledning säljs den numera endast i Storbritannien vilket ställer till problem för mig när jag nu behöver byta ut tennsoldater i båda enheterna.

Första dagen i England åkte vi till birmingham och hittade en hobbybutik som sålde färgen. Jag köpte fem burkar (billigare än i Sverige) och därmed var det mission accomplished för mig. Återstod bara besöket till Imperial War Museum…

Småbarn bär på en mängd baciller som deras föräldrar har utvecklat motståndskraft mot. Deras farbröder är däremot inte lika lyckligt lottade. Dagarna innnan vi skulle åka till London blev småbarnskolonin i Stratford magsjuk och spydde flera gånger i hinkar. De som insjuknade sist var friska på morgonen för avresan men jag och min bror gav dem en dag att återhämta sig och åkte i förväg till London.

På tåget började jag dock må dåligt, men dumt nog valde jag att inte åka direkt till hotellet utan fortsätta till Imperial War Museum. Jag kände mig lite bättre när jag fick stiga av tågvagnen och trots allt var museibesöket anledningen till att min bror ville ha med mig på resan. Väl framme var jag emellertid så dålig att jag inte orkade gå runt och titta på samlingarna så jag satte mig ner i ett hörn och väntade på att min bror skulle bli klar och jag bli bättre. Men jag blev sämre och till slut spydde jag upp lite brödsmulor och mjölk (som tur var hade jag skippat lunchen). Jag berättade för den som jobbade i museishopen vad som hänt och försäkrade  henne och senare två av hennes chefer som kom dit i tur och ordning att jag nu mådde bättre och inte behövde sjukvårdare. Sedan fick jag titta på hur en svart kvinna i slöja rengjorde golvet efter min uppkastning medan jag önskade attt jag aldrig hade satt min fot i museumet. Hon som jobbade i museishopen försökte trösta mig genom att nämna att det var rätt vanligt att småbarn spydde i muséet.

Färden till hotellet blev inte mer lyckosam eftersom uppkastningen bara gav en tillfällig lindring. Jag spydde igen på Twickenham station och sedan en tredje gång i hotellrummets badkar. Förutom att jag blev illamående gjorde sjukdomen mig också fysiskt svag så att färden genom London blev mycket ansträngande. Så pass att även efter att magsjukan släppte höll träningsvärken mig vaken under natten.

Jag vilade hela dagen efter och åt knappt någonting. Påföljande dag som var den sista hann jag med att kika in i British museum. Men det museumet är väldigt stort och småbarn orkar inte mer än en timme så det blev inte så mycket museibesök för mig.

Trots att jag inte hade återhämtat mig helt från magsjukan märkte jag sedan när vi tog flyget hem att jag hade en förkylning på gång.  En vecka, två sjukdomar. Småbarn är rena kryptoniten för mig. Jag kom hem i onsdags men det är först idag som jag känner mig helt kry.

This entry was posted in Övrigt. Bookmark the permalink.