Österrikes krig mot kejsaren utan land och kungen utan heder 1742-1745

Kejsar Karl Albrecht (1697-1745)

Kung Fredrik den store (1712-1786)

Den 24 januari 1742 valdes Karl Albrecht av Bayern till tyskromersk kejsare och skrev därmed historia genom att bryta ett 300 år gammalt habsburgskt monopol på kejsarkronan. Maria Theresia vägrade visserligen att erkänna valets legitimitet eftersom hennes representant hade nekats att lägga Böhmens röst i valet med hänvisning till att den Böhmiska tronföljden var omstridd (Karl Albrecht själv hade ju blivit krönt till kung av Böhmen i december). Detta kunde dock inte förminska Karl Albrechts legitimitet utanför de Habsburg-kontrollerade länderna eftersom de åtta närvarande kurfurstarna var enhälliga i sitt beslut. Även Habsburgtrogna kurfurstar som till exempel Hannover hade svikit Maria Theresias kandidat (hennes make Frans Stefan) eftersom de inte ville förarga den blivande kejsaren som nu kunde använda kejsartitelns prestige till att uppbåda hjälptrupper från de tyska småstaterna.

Även den ständigt opålitlige kung Fredrik av Preussen hade under vintern 1741-42 tyckt sig se att vinden oåterkalleligt blåste i den anti-österrikiska koalitionens riktning. Han hade därför brutit sitt hemliga vapenstillestånd med Österrike och istället beslutat att hjälpa sina officiella bundsförvanter som stred i Böhmen genom att attackera Mähren. Under samma vinter hade även en spansk uppladdning ägt rum i Italien som innebar att ännu en front skulle öppnas i Italien efter ett år av österrikiska motgångar i Tyskland.

Men 1742 skulle bli ett helt annorlunda år än 1741. Redan innan det nya året hade börjat inledde Österrike en motoffensiv med hjälp av kroater och serber från den så kallade Militärgränsen som höll vakt mot turkiska angrepp. Offensiven kom som en fullständig överraskning för de fåtaliga fransk-bayerska ockupanterna i egentliga Österrike som under januari fördrevs eller kapitulerade (i den senare kategorin: 10 000 fransmän i Linz). Offensiven fortsatte in i Bayern och samma dag som Karl Albrecht kröntes till kejsare i Frankfurt (12 februari) föll hans bayerska huvudstad München i österrikiska händer.

Den nykrönte kejsarens triumf förbyttes därmed omedelbart till ett tillstånd av förnedring. Med hans hemland ockuperat och svårt härjat av de brutala balkantrupperna så var han berövad alla sina intäkter. Så trots sin kejsartitel var han nu i praktiken en landsflykting och helt beroende av franska fickpengar för att hålla sitt hov i Frankfurt. Såväl fiender som bundsförvanter skulle under hela hans korta regeringstid ignorera honom såsom en förbrukad kraft.

Samtidigt misslyckades den preussiska attacken mot Mähren, trots minimal österrikisk närvaro, på grund av dålig planering och ett framgångsrikt gerillakrig från bondeuppbåd stödda av husarer. Det lilla intresse Fredrik den store hade för att hjälpa sina bundsförvanter var nu helt borta och han försökte återigen sluta separatfred. Maria Theresia var dock var fortsatt ovillig att ge upp Schlesien och det krävdes en ny preussisk seger i slaget vid Chotusitz i maj samt ett allt besvärligare läge för de fransk-bayerska styrkorna för att hon skulle ändra uppfattning. I juni avträdde hon därför Schlesien till Preussen i en fred som även omfattade Sachsen.

Inom loppet av ett drygt halvår hade därmed situationen gått från ett desperat läge för Österrike till ett nästan lika desperat läge för Österrikes kvarvarande fiender. Bayern var ockuperat och den isolerade franska armén i Prag hotades med undergång. Ett desillusionerat Frankrike gick nu med på att Österrike skulle få behålla Bayern i utbyte mot fri lejd för den franska armén i Böhmen och att Karl Albrecht kompenserades med furstbiskopsdömen vid Rhen. Och eftersom fälttåget i Italien hade gått dåligt för spanjorerna var det därmed möjligt att avsluta hela kriget på gynnsamma villkor. Maria Theresia var dock inte redo för fred utan hon såg nu chansen att förutom Bayern även vinna tillbaka Lothringen och kungariket Neapel som hade förlorats i det polska tronföljdskriget. Till sin hjälp hade hon nu även den så kallade pragmatiska armén vid Rhen som hade organiserats av Storbritannien-Hannover.

Allt gick dock inte på räls för Maria Theresia under 1742 eftersom de belägrade fransmännen i Prag lyckades undkomma fångenskap genom en skicklig genomförd utbrytning i december. I samband med striderna i Böhmen hade även Karl Albrecht under hösten lyckats befria Bayern. För ett tag tycktes det som om det var ett misstag att inte sluta fred med Frankrike sommaren 1742. Sådan oro skingrades dock det följande året då Bayern återerövrades av Österrike under våren och den pragmatiska armén besegrade fransmännen i slaget vid Dettingen i juni. Fransmännen evakuerade därefter Tyskland helt och hållet och Karl Albrecht blev så frustrerad över deras bristande stöd att han sa upp sin allians med Frankrike. Det sistnämnda hade dock ingen praktisk betydelse då han nu var helt irrelevant i storpolitiken. Maria Theresia kunde nu se fram emot 1744 då hon hade tänkt föra över kriget på motståndarnas territorium och återbörda Neapel och Lothringen till sin rättmätiga härskare. Men till hennes stora besvikelse skulle detta bli ett år då vinden återigen vände riktning.

Vinden vänder

Till skillnad från sommaren 1742 hade motgångarna under 1743 inte mjukat upp den franska inställningen utan snarare fått den att hårdna. Den viktigaste förklaringen till detta var att den fredsvänlige och åldrige kardinal Fleury hade dött 1743 efter att styrt Frankrike i sjutton år. De sista åren hade hans styre inte kännetecknats av en fast hand och hans efterträdare var nu inriktade på att leda krigsansträngningen på ett mer kraftfullt sätt. En formell krigsförklaring mot Storbritannien utfärdades i mars 1744 och istället för avlägsna mål i Böhmen och Bayern skulle man koncentrera sig på närbelägna mål i Österrikiska Nederländerna och Italien där Österrike var sårbar.

De österrikiska framgångarna åren 1742-1743 hade också djupt oroat Fredrik den store i Preussen. Eftersom han själv inte respekterade ingångna avtal så förväntade han sig inte att Maria Theresia skulle göra det heller. Om Maria Theresia vann kriget mot Frankrike skulle hon enligt Fredriks uppfattning rikta all sin kraft mot Preussen för att återta Schlesien. För att stoppa detta beslöt sig Fredrik för att förbereda sin kraftigt utökade armé för att återinträda i kriget (den räknade nu 140 000 man jämfört med 80 000 år 1740). Förutom att behålla det han redan erövrat hoppades han även på att erövra den nordliga tredjedelen av Böhmen.

Den preussiska attacken mot Böhmen inleddes i augusti 1744 och resulterade i att Österrike avbröt sin invasion av Elsass så att armén kunde användas åt att försvara hemlandet. Att österrikarna kunde göra detta utan att fransmännen hindrade dem var en missräkning för Preussen. Situationen förvärrades än mer av att Sachsen anslöt sig till Österrike i hopp om att erövra preussiskt territorium. I Böhmen hade Fredrik dessutom gapat efter för mycket och hela fälttåget slutade i ett fiasko med en snabbt krympande invasionsarmé. Under hösten tvingades styrkan som ursprungligen var 80 000 man stark dra sig tillbaka och sedan bokföra förluster på 30 000 man. Fredrik insåg att återinträdet i kriget var ett stort misstag och ville nu inget annat än att avsluta det. Att fransmännen utnyttjade striderna i Böhmen till att befria delar av Bayern var ingen tröst för honom. Maria Theresia såg dock det preussiska bakslaget som ett lysande tillfälle att ta tillbaka Schlesien och ville ännu inte sluta fred.

Ytterligare en god nyhet för Österrike kom den 20 januari 1745 då Karl Albrecht avled. Han var en bruten man som hade åldrats i förtid av alla olyckor. Detta innebar att kejsartiteln återigen var ledig. Trots franskt stöd valde Karl Albrechts son att inte göra anspråk på kejsartiteln i utbyte mot att han fick behålla Bayern. Detta gick Maria Theresia med på i april och den 13 september kunde Frans Stefan äntligen väljas till kejsare. Endast Kurpfalz och Preussen avstod från att rösta på den enda kandidaten. Men i likhet med det förra kejsarvalet sammanföll det med ett fullständigt skifte i krigslyckan.

Kriget i Österrikiska Nederländerna och i Italien gick bedrövligt och Österrikes viktigaste bundsförvant drabbades av ett uppror på hemmaplan. Under 1745 blev österrikiska arméer grundligt besegrade i inte mindre än fem större fältslag. Tre av dessa var mot preussiska arméer. Det var nu som Fredrik den store etablerade sitt rykte som en historiens främsta fältherrar. I slaget vid Hohenfriedberg i maj 1745 hade han skickligt lurat österrikarna i en fälla och han använde där för första gången sin berömda taktik att anfalla fiendens flank i en sned vinkel. I slaget vid Soor i september blev han överraskad av en dubbelt så stor armé men kunde ändå vinna en överlägsen seger. Slutligen i Kesselsdorf i december vann en av Fredriks underlydande generaler en stor seger. Preussen hade därmed en obruten svit på fem stora segrar på slagfältet och österrikarna tvivlade nu på sin förmåga att kunna besegra Preussen. Bekymren på övriga fronter gjorde det nödvändigt för Österrike att sluta separatfred med en av sina fiender. Valet föll på Preussen eftersom Frankrike vägrade att svika sin bundsförvant medan Fredrik den store inte hade sådana skrupler.

Den 25 december slöt Preussen fred med Österrike och Sachsen i Dresden på samma villkor som förra gången. Det österrikiska tronföljdskriget hade börjat som ett tyskt inbördeskrig för att sedan utvecklas till ett europeiskt storkrig. Med freden i Dresden hade den tyska delen av kriget avvecklats, men det europeiska storkriget var inte över och Österrike var nu återigen i ett mycket besvärligt läge.

This entry was posted in Allmän historia. Bookmark the permalink.