De andra pfalzarna

När jag för två veckor sedan skrev om Zweibrücken behandlade jag även Karl XII:s mindre kända släktingar. Denna sidogren grundades av Karl X Gustavs yngre bror Adolf Johan som hade kunnat bli en mycket mäktig man i Sverige om det inte hade varit för hans personliga brister. Hans son Gustav Samuel Leopold kunde rent av ha varit en tänkbar efterträdare till Karl XII om dessa personer hade gjort andra val i sina liv än dem de gjorde.

Vi kan börja från början. Johan Kasimir var en relativt fattig tysk furste som under ett besök i Sverige förälskade sig i den svenska prinsessan Katarina (Gustav II Adolfs syster). En motvillig svensk regering gav de båda tillstånd att gifta sig 1615 efter att Johan Kasimir hade införskaffat sig ett intyg från sina släktingar om att han kunde erbjuda sin hustru en ståndsmässig försörjning. Oroligheter i Tyskland (ett krig som varade i 30 år) ledde till att paret några år senare flyttade till Sverige. På grund av Älvsborgs lösen hade Sverige inte kunnat betala Katarinas hemgift och som en kompensation för detta fick Johan Kasimir slottet Stegeborg som förläning och sedermera även titeln “hertig av Stegeborg”.

Stegeborg blev på så sätt “stamgodset” för de svenska pfalzarna som befann sig i en gråzon mellan att betraktas som utländska furstar och att vara en del av det svenska kungahuset. Förutom blivande Karl X Gustav och Adolf Johan fick Johan Kasimir och Katarina även tre döttrar som överlevde barndomen. Två av dessa gifte sig med tyska furstar och den tredje, Maria Eufrosyne, gifte sig med Magnus Gabriel De la Gardie som tack vare denna förbindelse kom att bli rikskansler och förmyndarregeringens starke man efter Karl X Gustavs död.

Både Karl Gustav och Adolf Johan tilldelades viktiga ämbeten av drottning Kristina. Storebror Karl Gustav blev generalissimus för de svenska trupperna i Tyskland och Adolf Johan blev generalguvernör över Västergötland, Dalsland, Halland och Värmland 1651-1654. När det polska kriget startades fick han viktiga uppgifter i armén och gavs sedan befälet över de trupper som stannade i Polen när Karl X Gustav tågade över Bälten. Men detta var höjdpunkten i hans karriär. När Karl X Gustav kritiserade några av hans beslut avgick han i vredesmod och därefter skulle han gång på gång fortsätta att förstöra för sig själv.

Adolf Johan var nämligen en mycket besvärlig person att ha att göra med. Han var temperamentsfull och tvistade om allt med alla. När Karl X Gustav dog 1660 hade denne i sitt testamente utsett Adolf Johan till riksmarsk och som änkedrottningens ställföreträdare som ordförande i förmyndarregeringen. Men vid det laget hade han förargat så många med sin sträva personlighet att han bedömdes som olämplig att delta i rikets styrelse. Kungens testamente ignorerades av riksdagen genom att Adolf Johan förklarades vara en utländsk furste och därmed diskvalificerad att ha dessa poster. Som en konsekvens av detta nekades även Adolf Johan och hans ättlingar all arvsrätt till den svenska tronen.

Under de följande åren förvandlades Adolf Johan till en fullfjädrad rättshaverist. Han försökte inte bara via rättsprocesser få de poster som brodern hade testamenterat till honom samt få sin arvsrätt till svenska tronen erkänd. Han hade dessutom upprepade rättsprocesser mot avskedade tjänare och släktingar, i såväl Sverige som utomlands. 1669 genomförde han i Tyskland ett väpnat överfall mot en tysk greve som dock lyckades undkomma. Under skånska kriget befann han sig i Wien i syfte att få kejsaren (som då var i krig mot Sverige) att hjälpa honom med att få sina svenska anspråk erkända. Efter kriget fortsatte han med sina intriger, nu med Ludvig XIV i syfte att få kontroll över Pfalz-Zweibrücken (som då var ockuperat av fransmännen).

Även hans barn led svårt av hans vresiga humör och vanskötsel av hushållet så ett år innan han dog 1689 (vid en ålder av 60 år) rymde hans barn från föräldrahemmet i Stegeborg och ställdes under sin kusin Karl XI:s beskydd. Den äldsta dottern Katarina (1661-1720) gifte sig senare med en svensk adelsman. Den yngsta dottern Maria Elisabet (1663-1748) hamnade först i protestantiskt kloster, gifte sig sen med en tysk greve och konverterade senare till katolicismen. De två sönerna ingick i den svenska hjälpkår som var i kejserlig tjänst under det pfalziska tronföljdskriget.

Gustav Samuel Leopold (1670-1731)

Adolf Johan den yngre (1666-1701) återvände till Sverige när det stora nordiska kriget bröt ut men han föll offer för fältsjukan i Livland och lämnade därför inget avtryck i den svenska historien.

Gustav Samuel Leopold (1670-1731) som 1718 var den ende återstående manlige medlemmen av ätten Pfalz-Zweibrücken hade till skillnad från sin storebror valt att inte återvända till Sverige. Orsaken var med största sannolikhet att han 1696 hade konverterat till katolicismen. Som katolik hade han inget att hämta i Sverige och hans lilla chans att få sin arvsrätt till den svenska tronen erkänd var definitivt borta.

This entry was posted in Allmän historia. Bookmark the permalink.