En liten befäst köping, två slott och några underlydande byar.

Rubriken beskriver omfattningen av den tyske pfalzgreven Johan Kasimirs domäner när han 1615 gifte in sig i det svenska kungahuset. Ett äktenskap som skulle ge upphov till några av Sveriges mest kända kungar: Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII. Denna korta men kärnfulla beskrivning av hur obetydlig Johan Kasimir var stötte jag på för första gången när jag läste Peter Englund. Jag tyckte att den var så bra att jag lånade den nästan rakt av när jag skrev min egen hemsida. Men senare upptäckte jag att Peter Englund måste ha gjort likadant eftersom frasen förekommer på flera olika ställen (t. ex. Nordisk familjebok). Det äldsta belägget som jag har hittat är från band 6 i Starbäck och Lagerströms “Berättelser ur svenska historien” från 1875-1881.  Vissa saker är helt enkelt för bra för att inte plagieras.

Namnet på detta obetydliga furstendöme var Pfalz-Zweibrücken-Kleeburg. Det lustiga med namn på tyska småstater är att ju längre deras namn var desto mer obetydliga var de. En gång i tiden var de mäktiga sammanhållna stater men genom arvskiften styckades de upp i sina mindre beståndsdelar och varje del behöll alltid det ursprungliga namnet i början av det nya namnet. Så när kurfurstendömet Pfalz delades 1410 bildades Pfalz-Zweibrücken och 1604 när ett mindre område av denna stat förlänades till en sidogren av furstehuset bildades Pfalz-Zweibrücken-Kleeburg.

Till skillnad från Zweibrücken som efter delningen av Pfalz 1410 var ett riksomedelbart hertigdöme (dvs. lydde direkt under kejsaren) var Kleeburg fortfarande underställd hertigen av Pfalz-Zweibrucken. Kleeburg var med andra ord bara en form av apanage som skulle trygga försörjningen av en sidogren till den ätt som styrde  Zweibrücken.

När Johan Kasimir dog 1652 gick Kleeburg i arv till hans äldste son Karl Gustav. Men när denne blev kung av Sverige två år senare avsade han sig detta område till förmån för sin bror Adolf Johan. Denne dog 1689 och hans äldste son med samma namn ärvde då Kleeburg. Fram till stora nordiska krigets utbrott tjänstgjorde den yngre Adolf Johan i den österrikiska armén men han gick sedan över i svensk tjänst och deltog i landstigningen vid Humlebæk tillsammans med sitt kusinbarn Karl XII. Han insjuknade dock i fältsjukan i Livland och dog 1701. Kleeburg ärvdes då av brodern Gustav Samuel Leopold.

Men dessförinnan hade huvudlinjen av ätten Pfalz-Zweibrücken dött ut så att den svenske kungen Karl XI ärvde detta hertigdöme 1681. Det skulle dock dröja ända till 1693 innan han fick kontroll över området. Åren 1671-1693 var det nämligen ockuperat av franska trupper som gjorde anspråk på det för den franske kungens räkning. Senare bidrog det avlägsna Zweibrücken till det stora nordiska kriget med ett regemente och 1714-1718 var det en tillflyktsort för Stanislaw Leszczynski som gjordes till generalguvernör där av Karl XII.

När Karl XII dog 1718 slutade sagan om Pfalz-Zweibrücken-Kleeburg eftersom Gustav Samuel Leopold ärvde då hela hertigdömet och Kleeburg upphörde därmed att administreras separat. Även ätten med detta namn försvann sedan 1731 när den barnlöse Gustav Samuel Leopold dog. Under fortsättningen av 1700-talet skulle sedan den ena grenen efter den andra av ätten Wittelsbach (som styrde de pfalziska områdena samt Bayern) dö ut så att till slut (1799) var de Wittelsbachska domänerna förenade i en enda furstes händer. Men vid samma tid var franska revolutionärer med Napoleon i spetsen aktiva med att rita om Europas kartor och lilla Kleeburg hamnade strax söder om den fransk-tyska gränsen 1815. Idag heter därför den här orten med 700 invånare Cleebourg.

De Wittelsbachska domänerna. Det ljusblå området är Pfalz-Zweibrücken och den ljusblå fläcken strax under bokstaven W i Weingarten är Kleeburg.

This entry was posted in Allmän historia. Bookmark the permalink.

One Response to En liten befäst köping, två slott och några underlydande byar.

  1. Henrik Andersson says:

    Sådan här trival historia är det som är mest kul med att läsa historia. Bra! Mera sånt!

Comments are closed.