Litteratur om fanor (+ mer om Bohusläns)

Konglig Bohus Läns Regemente I fält och till sjöss 1676-1814

Konglig Bohus Läns Regemente
I fält och till sjöss 1676-1814

Jag var igår på ett antikvariat och köpte böcker med information om gamla fanor, däribland den avbildade boken ovan. Såsom framgår av titeln så är det ett vanligt regementshistorisk verk och det är bara en mycket liten del av den som handlar om fanor. Nämligen ett kapitel skrivet av Leif Törnquist. Denne man är den store auktoriteten på ämnet svenska fanor och standar, och av allt att döma har han tagit reda på allt som går att finna i arkiven och museisamlingarna. Dessvärre tycks inte hans forskning vara samlat i något “magnum opus” eller liknande. Istället är man hänvisad till ett mycket stort antal artiklar som är publicerade i regementshistoriska verk och i skriftserier som Meddelanden från Armémuseum. Jag har själv haft svårt att få någon överblick över allt han har skrivit för ibland stöter man på sådant som inte finns medtaget i Libris. En önskedröm för mig är därför att Leif Törnquist skulle skriva den stora boken om svenska fanor och standar där all information finns samlad.

När det gäller perioden 1654-1686 finns det redan en sådan bok i form av Folke Wernstedts 437 sidor långa artikel “Svenska standar och fanor 1654-1686” i Meddelanden från Riksheraldikerämbetet X. I den finns all information om fälttecken som var känd 1945. Och eftersom många av dessa äldre fanor brukades under stora nordiska kriget är den i allra högsta grad intressant även för dem som är insnöade på Karl XII:s tid. Men är man på jakt efter detaljerad information om de fanor som inte bara brukades utan även tillverkades under Karl XII:s tid så måste man leta efter regementshistoriska verk i antikvariaten. Och detta är något som jag har börjat göra nu.

Att jag började med att köpa en bok om Bohusläns regemente har förstås sin förklaring av att detta regementes fanor har diskuterats på den här bloggen de senaste veckarna. Efter att ha läst Leif Törnquists artikel kan jag konstatera att han givetvis visste att generalmönsterrullorna från 1710-talet angav att fanorna var från 1664. Men eftersom regementet fick ut tyg till 8 fanor 1670 så drar han slutsatsen att påståendet om 1664 måste vara felaktigt. Jag har själv i bloggdiskussionen varit öppen för den möjligheten, men då det ändå verkar som att det fanns äldre fanor tillhörande regementet som också var gröna (två stycken i Jämtland under skånska kriget) så kan det väl inte uteslutas att årtalet 1664 faktiskt stämmer.

Andra intressanta uppgifter i artikeln var att det faktiskt tillverkades m/1686-standar till Riksänkedrottningens livregemente i början av 1720-talet (dvs. blå med Hallands vita lejon). Men då regementet upplöstes blev dessa inte utdelade och vad som sedan hände med dem är okänt. Dessutom nämnde Leif Törnquist att 1799 skulle Bohusläns regemente få nya fanor med Bohusläns vapen i ljusgult fält. Detta blev dock aldrig av och i början av 1800-talet var det, som jag skrivit tidigare, Hallands vapen som var aktuellt för regementet. Valet av ett ljusgult fält kan dock ses som ett tecken på att det var den vita färgen i Bohusläns vapen som gjorde att man hellre valde Hallands vapen. Vitt var ju en färg som var förbehållet regementen av rang.

Slutligen kan jag nämna att jag inte bara fokuserar på svenska fanor. I en bok om Södermanlands regemente som jag också köpte igår hittade jag en fotnot som hänvisade till en 239 sidor tjock bok av H. Bruhn vid namn “Dannebrog och danske Faner gennem Tiderne” (1949).  Den lät så intressant att jag genast lät beställa den från ett danskt antikvariat.

This entry was posted in Fanor & standar, Litteratur. Bookmark the permalink.

13 Responses to Litteratur om fanor (+ mer om Bohusläns)

  1. Anders Hellster says:

    Ett intressant faktum som inte nämns i Törnquists kapitel eller i den aktuella regementshistoriken över huvud taget är att Riksänkedrottningens livregemente till häst åtminstone åren 1678 och 1679 hade två livkompanier. Det ena hörde till Rutger von Ascheberg och det andra till Hedvig Eleonora själv. Riksänkedrottningens livkompani torde ha bildats 1677 då dess anförare i praktiken – Petter Appelberg – blev ryttmästare vid regementet. Året därpå fanns många vakanser vid hans kompani men Appelberg nådde fulltalighet genom värvningar i Hedvig Eleonoras livgeding. Manskapet kom alltså huvudsakligen från Östergötland och Södermanland. Totalt räknade regementet 1678 åtta kompanier. Följande år tillkom ett kompani under ryttmästare Reuterhjelm. Det året fanns alltså nio kompanier (med totalt 836 gemena ryttare i september). Jag har dock en andrahandsuppgift om att Appelbergs livkompani upplöstes i oktober 1679. Själv fick han överta en annan ryttmästares kompani 1681.

    De generalmönsterrullor jag studerat från de aktuella åren nämner inget om standaren men kortvarigt fanns ju behov av nio stycken, varav två vita!

  2. Henrik Andersson says:

    Står det något om gröna uniformer?

  3. Örjan Martinsson says:

    Anders, Ja det var märkligt att Hedvig Eleonora hade ett eget livkompani när hela regementet var hennes livregemente.

    Henrik, nej det stod inte något särskilt om uniformerna i den boken.

    Jag kan kanske tillägga att jag har fått intrycket att Bohusläns dragonskvadron inte hade någon vit livfana utan att alla fyra fanorna var gröna.

    Och när det gäller Riksänkedrottningens lila standar som togs av danskarna 1713 så lär de ha förstörts när Köpenhamns domkyrka brann ned 1728. De mest praktfulla troféerna hängdes nämligen upp där. Så båda våra arvfiender har varit dåliga på att vårda de fanor och standar som de erövrade från oss. Ryssarnas troféer från Poltava gick ju förlorade när Kreml brann ned 1737.

  4. Bengt Nilsson says:

    Enligt den äldre regementshistoriken (Uddgren m.fl.) var bakgrunden till uppkomsten av två livkompanier den att änkedrottningen själv åtog sig att sätta upp ett kompani (Riksänkedrottningens eget kompani till häst). Detta tycks dock inte ha varit klart förrän 1678.

  5. E.A Kruse says:

    Vad vill du veta om Gröna uniformer Henrik Andersson?

  6. Henrik Andersson says:

    Alltid undrat över varför bohusläns dragoner använde gröna rockar.

  7. E.A Kruse says:

    Jo du Henrik, den frågan har nog många ställt och undrat över. Varför?
    Det finns många teorier. En teori är att det första värvade förbandet ursprungligen kom i från Bremen och att man bär dess färger.
    Märk väl att färgen inte kommer förrän efter 1680. Jag tror att Bohusläns dragoner är vårat första jägarförband, därav den gröna färgen. Det finns mycket fakta som talar för detta. Dels att man fick flintlåsvapen/musköter , mycket tidigt: 1692, dels finns det indikationer på att dessa även då varit räfflade. Detta faktum finns inte rent uttalat någonstans. Dock har då norska gränsförband utrustats med räfflade vapen redan 1690 (tillverkade i Suhl). Dels talar vissa detaljer i utrustningen för att det skulle kunna vara så.

    J. Alm talar också om räfflade Karbiner hos B. dragoners underofficerare (här kan han ha förväxlat en del uppgifter i 1719 års mönstringslistor). I en skrivelse till Peter Weinholtz från 1693 poängterar Carl XI att officerarnas musköter inte skall vara räfflade, utan glatta (dettta innebär inte heller att soldaterna nödvändigtvis skulle ha räfflade vapen). Om jag inte kommer ihåg alldeles fel så nämner samma skrivelse också de nya flintlåsmusköterna, samt tar upp problemet med de nyligen levererade funktionsodugliga flintlåspistolerna. J. Alm säger att man istället använde de gamla Hjullåspistolerna, men det står inget om det egentligen i den skrivelsen. Bara att man skall försöka att åtgärda problemen genom reperation. Men Riksänkedrottningen använde hjullåsvapen ända fram till åtminstånde 1708, det kan hända att han också blandat ihop de bohuslänska förbanden. Eller också så använde båda förbanden hjullås på sina pistoler (riksänk. även hjullåskarbiner).

    Som sagt så tror jag att det rör sig om ett rent kamoflage, när det gäller färgen. Men som sagt, det är min teori. Tyvärr finns det inte så där jättemycket information om De gröna dragonerna redovisat.

  8. E.A Kruse says:

    För att klargöra vad det är för detaljer i utrustningen som skiljer och som indikerar att det kan rör sig om räfflade vapen är bl.a då följande: Kulpung , dubbla kruthorn (1 särskild till pistol och 1 till musköten), samt krutmått. Det finns inga andra förband som har denna utrustning under denna tid.

    Nu kommer överkurs i vapenteknik.
    Man använder sig bara av 1 kultång per vartannat tältlag, dvs, per var 10:e man i Bohusläns dragoner. I t.ex infanteriet finns det 1 kultång per soldat/musköt eller per 2 soldater. Kalibern varierar ganska friskt på de enstaka musköterna: från 19 till 21,5. Det allvarligaste som kunde hända var om fältkulan var för stor och fastnade. Då blev vapnet helt obrukbart (om man inte plundrade det med en plunderskruv). Om man avfyrade vapenet med en muskötkula som satt fast halv-vägs blev det en garanterad pipsprägning. (Laddstakarna var av trä och det gick inte “driva” ner kulan på samma sätt som man kunde göra senare med metal-laddstake. Korperalens musköt hade en laddstake av metal). Så 10 soldater som delade på en kultång är då inte så bra. Såvida man inte laddade med fetlapp, dvs, sköt iväg en underkalibrerad kula. Då blev inte toleransen inte längre så kritisk. Detta är förfarandet med ett räfflat vapen. Till ett räfflat vapen använder man också krutmått, inte färdigtillverkade patroner.

  9. Örjan Martinsson says:

    En annan förklaring är att man i förordningarna under perioden 1654-1687 medvetet sökte variation i färgerna på fanor och uniformer. Och vanligen hämtade man dessa från landskapsvapnen. Ett problem med dessa var dock att väldigt många landskapsvapen hade rött fält medan den gröna färgen inte användes överhuvudtaget.

    Ett exempel på hur man strävade efter variation på 1670-talet är att de kavalleriregementen med röda landskapsvapnen fick ha inkarnatröda (Östgöta), karmosinröda (Karelska), feuille morte (Åbo & Björneborg) och rödgulrandiga (Nyland) standar.

    Den gröna färgen som inte förekom i vapnen för de äldre svenska landskapen kom istället att användas flitigt av regementen från de före detta dansk-norska landskapen. Förutom Skåne-Bohusläns dragoner som 1676 fick gröna rockar hade Sparres jämtländska dragoner också gröna rockar året innan. Jämtlands infanteriregemente hade 1673 stålgrön rock och Skåne-Blekinge infanteriregemente 1672-74 gröna uniformer. Skåne-Hallands infanteriregemente fick 1675 ut gula rockar med gröna uppslag. Jämtlands tremänningar hade uniformer av grå vadmal men fanorna var gröna. Skånska kavalleriregementets och Jämtlands kavallerikompanis uniformer är okända men båda förbanden bar gröna standar under Skånska kriget.

    Med andra ord var grönt en färg som förknippades med “nysvenska” förband. Och Bohusläns dragoner var en kvarleva av detta eftersom de i likhet med några andra regementen (Närke-Värmland, Jönköping, Västerbotten) på något sätt lyckades undvika att införa den blågula enhetsuniformen.

  10. E.A Kruse says:

    Som sagt, det finns jättemånga vinklingar och teorier på den gröna färgen. Örjans är minst lika bra som min eller någon annans. En sak är säker: Man kommer aldrig komma fram till varför.

  11. Henrik Andersson says:

    Min tur att gissa:

    Bohusläns dragoner var en liten styrka. För att denna lilla styrka skulle ha distinktion från andra fick de behålla sin gröna färg. De var få, 600 man och användes mest vid västkusten. liten styrka med liten verksamhet fick då annorlunda uniform.

  12. E.A Kruse says:

    Jo, Men man blir betydligt fler senare (när Riksänkedrottningens livreg. försvinner upp i förbandet 1720) och får fortfarande behålla sin gröna färg t.ex 1778. Det finns också en variant som säger att det inte fanns något annat kläde att få tag på och det var panik med ny utrustning. (Huvuddelen saknar fortfarande både kyller och kappor 1678. 1672 saknar fortfarande 2 hela kompanier musköter.) Det finns också traditioner från 30-åriga kriget med olika färger som symboliserar/benämner olika regementen, blå, gröna och röda. Som sagt otaliga teorier.

  13. Henrik Andersson says:

    Man kanske glömde av dem?

Comments are closed.